Fredag och veckorna springer iväg
Nu är det fredag igen och veckorna bara springer iväg....
Just nu känns livet helt okej, vi hade möte med Mejas skola inkluderat psykolog från BUP, psykolog från barnkliniken, Mejas läkare från barnkliniken, special lärare, lärare, rektor, skol sjuksköterska och även jag och Tommy. Det var ett riktigt bra möte och skönt att alla olika instanser var samlade på en och samma gång. Så att Meja kan få den rätta hjälpen från alla vinklar.
Mejas prover från magnetröntgen skickades upp till Mejas läkare på Astrid Lindgrens barnsjukhus för ett andra utlåtande och Dr Magnusson tycker att Mejas inflamation i musklerna är mycket bättre :) Så inom en snar framtid cirka 2 månader kan Meja kanske få börja sänka sin kortisondos. Meja har ju dock fått höja sina cellgifter under en period som vi ej vet hur länge...kanske kommer få höja ännu mer i takt med att kortisonet sänkts. Meja har ju gått upp över 40% av sin ursprungsvikt pga kortisonet så ni kan ju själva tänka er hur det skulle kännas att gå upp 40% av er vikt inom loppet av 6 månader.
Kommande veckor ska vi på flera olika möten med barnpsykolog, läkare och skolan tillsammans med Meja så även hon får reda på sin framtid och att det kommer bli bättre men att det tar tid innan detta skov är över.
Själv känner jag att jag faktiskt mår så mycket bättre nu när jag vet att alla olika människor som är involverad i Mejas liv på ett eller annat sätt äntligen har träffats.
Att ha den "otur" som Meja har och få flera svåra sjukdommar är inte roligt varken för Meja eller oss som familj, och man behöver stöd från vänner, släkt och proffisonel hjälp för att ta sig igenom detta. Jag som vuxen har ju ett jätte bra stöd från vänner men för Meja som är drabbad får ofta höra skit från "vänner" skulle inte ens kalla dessa för "vänner" utan det är rent ut sagt snorungar som tror att de är så tuffa och coola. Meja har fått höra mycket konstiga saker tex att hon är tablettmissbrukare och att hon hittar på att hon är sjuk. Jag blir så förbannad när jag hör dessa saker och ser vad de skriver till Meja på olika social medier. Ungdommar idag är så fruktansvärt fega de törs inte säga det direkt till Meja utan skriver det på olika sociala medier. Gud jag blir så arg att det bara kokar inom mig!!!!
Något roligt som kom på posten igår var mitt brev som jag skrev till mig själv den 5 augusti 1994 kl. 19:35 :) jag var då på vattenfestivalen i Stockholm tillsammans med några vänner och min dåvarande kille. Det var posten som hade ett tält på festivalen där man skulle skriva brev till sig själv som sen skulle arkiveras i 20 år, man fick skriva sitt personnummer på kuvertet och på sätt hitta de vart jag bor i dag. Tänk när jag skrev detta brev så var jag 17 år nästan lika gammal som Malou är nu :) Visa brevet för mina tre tjejer och de skratta.
Ha en underbar helg
Puss och kram
Malin
