Nyårsafton 2024
Så var sista dagen för år 2024 här…jag kan inte fira att det ska bli ett nytt år för det betyder att det ytterligare ett nytt år där jag inte kommer kunna skapa några minnen tillsammans med alla mina 3 tjejer, jag ser inte fram emot att det blir ett nytt år, år 2025 skulle Meja fylla 25 år och hon kommer aldrig få fylla 25 år hon kommer för evigt vara 22 år 9 månader och 2 dagar…Jag förstår inte hur tiden fortsätter att gå för min tid står stilla…varje morgon som jag vaknar så vaknar jag upp till samma mardröm om och om igen, min hjärna blir påmind direkt när jag vaknar att Meja är död och jag får återigen gå igenom samma känslostorm om att jag aldrig mer kommer kunna få ringa Meja, jag kommer aldrig mer ha ett missat samtal från Meja på min telefon, jag kommer aldrig mer kunna ha en konversation med Meja, jag kommer aldrig mer behöva påminna Meja om diverse saker, jag kommer aldrig mer höra Mejas steg, jag kommer aldrig mer möta Meja ute på stan, jag kommer aldrig mer få se Meja i hennes kläder, jag kommer aldrig mer få höra Mejas skratt, jag kommer aldrig mer vara orolig över att Meja har fått ett epilepsi anfall eller att hon missat sin medicin, jag kommer aldrig mer få känna mig helt matt över att ständigt behöva vara redo på att få åka akut till sjukhuset med Meja eller att hon ringer mig för att hon behöver min hjälp…jag kommer aldrig mer få träffa alla mina 3 tjejer tillsammans…jag kommer aldrig mer vara den person jag var fram till 19 september 2023 klockan 20:04 när jag fick det hemska samtalet från Filip! Jag kommer aldrig mer vara den mamman Malou och Miranda hade, jag kommer aldrig mer vara den vän jag var, jag kommer aldrig mer vara den dotter mina föräldrar hade, jag kommer aldrig mer vara den partnern jag var. För den personen jag var fram till 19 september 2023 klockan 20:04 den dog i samma stund!
Jag minns inte ens att jag någonsin har skrattat, jag minns inte hur det känns att vara glad, jag minns inte hur det känns att vilja göra saker, jag minns inte hur det känns att sakna någon eller något annat, än hur det känns att sakna Meja.
Jag känner mig så ensam när jag är bland människor, jag vill bara få vara i fred hemma i Mejas rum och ligga i Mejas säng och hålla om Mejas kläder, kuddar och täcke det är då och endast då jag inte känner mig ensam för då är jag tillsammans med Meja, det är där jag känner mig trygg, lugn och det är där jag känner en gemenskap.
Jag blir bara ledsen och arg över att se hur alla människor fortsätter att leva som om inget har hänt och att de bara fortsätter som vanligt för i min värld är inget som vanligt och livet är inget liv längre det är bara en överlevnad för Malou och Mirandas skull och det ända som jag verkligen ser fram emot är den morgonen jag slipper vakna upp till samma mardröm som jag nu har vaknat till i 469 dagar, det ska bli så skönt att slippa vakna att slippa känna denna smärta och ångest och att jag äntligen kommer få känna harmoni och ett inre lugn och få träffa Meja igen.
