attlevamedepochjvd.blogg.se

Först vill jag klargöra en sak och det är att jag inte tycker synd om mig själv och söker inte några sympatier av någon. Vi sörjer alla på olika sätt och jag respekterar hur andra sörjer men jag kommer aldrig säga vad den borde göra. Jag ska försöka förklara för er alla hur det känns att ta ett andetag för mig sen den sekunden jag fick reda på att Meja var död. Ett andetag känns som om det är flera timmar långt samtidigt som andetaget helt står stilla, varje gång jag andas känner jag en illamående känsla inom mig, jag blir äcklad över hur min kropp kan fortsätta fungera när ett av mina barn har dött, jag grips av panik när jag tänker tanken på hur många fler andetag jag ska behöva ta, jag klarar inte av att tänka och planera längre än en sekund i taget för allt som är längre fram än en sekund känns som flera år framåt. Jag försöker hitta ett sätt att orka stå ut med mig själv för jag är tvingad att umgås med mig själv 24 timmar om dygnet alla dagar jag har kvar på jorden och för att jag ska orka med att stå ut med mig själv behöver jag endast göra sådant som ger mig energi för att orka ta nästa andetag. Jag måste ta mig igenom varje andetag för Mejas systrar Malou och Mirandas skull. Ni som kände mig innan min olyckshändelse den 19 augusti 2019 vet hur jag har kämpat mot mina bestående hjärnskador och dessvärre har jag ”backat” många steg i den riktningen jag kämpat så mycket för. Min hjärntrötthet har blivit enorm igen, min balans är katastrof, mitt minne sviktar och jag behöver skriva lappar och påminnelser om vad jag ska göra en dag eller handla, jag måste återigen vila flera timmar varje dag för att orka ta tag i ”måste” saker som tex städa, tvätta, fixa mat osv. Mitt behov av att vara ensam är stort men samtidigt så är saken den att när jag är ensam så känner jag mig inte ensam för det är då jag kan känna Mejas närvaro och jag får ett inre lugn, men när jag är bland människor det är då känner jag mig enormt ensam! En av de värsta ”frågorna” jag får är ”hur är det?” Jag vill inte att någon ska fråga hur det är för det första så är det ändo ingen som bryr sig om mitt svar och för det andra så är allt skit, piss, helvete och ingen vill ju höra nåt annat svar än ”det är bra”. Jag lyssnar enormt mycket på min inre magkänsla och vad jag behöver för att stå ut med varje andetag och jag är tacksam att jag har hittat simning och träning, där får jag ro och är tvingad att fokusera på det min kropp rent fysiskt måste göra för att ta sig framåt i vattnet eller vilka rörelser som instruktören visar. När jag är och simmar/tränar så får jag energi för att orka ta kommande andetag för Malou och Mirandas skull och jag får höra flertalet gånger att jag ska tänka på Malou och Miranda, att jag måste finnas för deras skull och JAG VET DET! Som jag tidigare skrivit så är det ENDAST för Malou och Mirandas skull jag fortsätter ta ett andetag som jag fortsätter att härda ut all ångest och smärta som ett andetag tar för mig. Jag kan ärligt säga att har man inte själv upplevt att ett av ens barn dör före sig själv så har man inte en aning om hur sorgen efter att ett barn dör. Helt plötsligt finns det inte ett problem i hela världen för allt går att lösa på ett eller annat sätt…men att lösa problemet att få sitt barn att återuppstå, det är ingen som hittills har löst och om någon där ute har lösningen på det så är jag mer än villig att göra vad som helst för att få den problem lösningen. Flera ord har fått en helt ny innebörd för mig tex ordet ”sakna” det finns inget annat än Meja som jag saknar eller ordet ”rik” betyder inte pengar utan för mig så skulle jag vara biljonär bara Meja kom tillbaka och att allt var som innan den 19 september 2023 kl.20:04 Ta hand om er ❤️