730 dagar=2 år
Tänk om jag hade vetat då den där fredagen när jag gick hem från jobbet med fredagskänslan i kroppen att jag inte skulle komma tillbaka till mitt älskade arbete och göra ett ärende på över 730 dagar!!! FY FAN!!! Då hade jag nog aldrig ens gått hem…Jag som inte ens vart hemma och sjuk för en förkylning, men har nu vart hemma och sjuk i 730 dagar! Jag är så trött på att vara trött, jag vill bara få vara mitt gamla JAG.
Jag ska försöka beskriva vad jag saknar (och varför jag älskar mitt arbete) med att arbeta jag saknar känslan av att få prata och lyssna på andra människor, att finnas där för någon annan som inte har en aning om vem jag är, jag saknar att tänka och försöka förstå och att sätta mig in i andra människors situationer, lära mig om svåra diagnoser, jag tycker om att lyssna på andra människors erfarenheter därav lär jag mig ännu mer om livet, jag saknar att få känna en gemenskap och tillhörighet med mina kollegor, att vara en del av samhället då jag vet att jag har ett viktigt jobb och att jag gör ett bra jobb för människor som oftast är i en skör situation. Jag saknar även att inte känna fredagskänslan i kroppen, för mig spelar det ju ingen roll vilken dag i veckan det är alla dagar är det samma. Visst finns det saker jag inte saknar med att inte jobba med de sakerna har egentligen inte med mina arbetsuppgifter att göra utan de är faktiskt att jag inte saknar att ha lunch i lunchrummet, jag saknar inte att höra allt gnäll om helt onödiga saker och så saknar jag inte att ha tråkiga möten (ni vet sådana där möten som inte ger något utan där det bara ska gnällas).
Imorgon är det 730 dagar sedan min olycka hände, den 18 augusti 2021 är det imorgon och min olycka hände den 18 augusti 2019.
Under dessa 730 dagar har mitt liv vart en vidrig bergodalbana…mitt minne är diffust vad som har hänt och när det har hänt, jag kan inte riktigt säga när saker har hänt liksom, tiden är liksom som sirap…eller min hjärna rättare sagt. Jag vet ju 18 augusti 2019 var dagen som olyckan hände och sedan att livet har vart extremt rörigt hela tiden fram tills dagens datum men jag kan inte riktigt placera ut när och var, 1 månad kan kännas som 1 vecka medans 1 dag ibland kan vara 2 veckor. Eftersom jag sover/vilar varje dag med så blir vissa dagar att jag ibland blandar ihop dagar med varandra så jag skriver "dagbok" för att komma ihåg vem jag träffa och om jag tex laga mat osv. 2 år som det har gått skulle jag säga i min värld känns som ena dagen 2 månader men i nästa stund kan kännas som 20 år, ena dagen känns det som om jag alltid vart så här medans i nästa ögonblick blir jag påmind om att jag inte är mig själv längre.
Jag kommer nu berätta och blotta mig för att försöka beskriva min vardag och hur mina tankar snurrar i mitt huvud.
MIN SITUATION
Jag har börjat acceptera min situation och börjar sakta men säkert lära mig vad jag klarar av och vilka situationer jag behöver undvika för att spara på min energi för att klara av min vardag.
För mig är det lika jobbigt/energikrävande att prata i telefon som att umgås på tu man hand. Ett telefonsamtal tar lika mycket energi.
Jag har fått anpassat och ändrat mitt väldigt mycket, jag har fått sakta ner livet helt enkel. Jag måste alltid tänka efter före om det är värt att slösa energi på att tex träffa vänner, gå i butiker osv Jag måste sova/vila mellan 1-2 timmar varje dag. Något jag har upptäckt när jag har säkrat ner mitt liv är att min huvudvärk inte kommer lika ofta, men jag äter ju även 2 olika mediciner i förebyggande syfte pga detta med.Livet är väldigt tråkigt och meningslöst att vara isolerad och enstöring men jag har samtidigt ingen ork till att vara social, så även här har jag en inre konflikt med mig själv.
Finns det möjlighet att få stöd via boendestöd med hjälp av planering av mat/middagar? Ta beslut? Få in saker i huvudet? Känns som om allt bara snurrar? Vet inte vart jag ska börja? Allt bara snurrar? Vet varken ut eller in. Ena dagen funkar det nästa dag inte. Blir galen på mig själv!
Vad jag upplever som jobbigt/stressande/påfrestande/svårt
· Ljud
· Ljus(vissa)
· Röster (klarar inte av vissa personers röster samt röster vid ljudböcker)
· Prata i telefon
· Göra mer än 1 sak åt gången tex prata i telefon och gå samtidigt.
· Att bli avbruten av något annat när jag gör något. Tex om jag lagar mat och det ringer eller om jag ser på tv och någon kommer och frågar om något osv.
· Duscha och tvätta håret
· Ta beslut tex maträtt, vilken tid, restaurang, färg
· Läsa långa sms/texter
· Flera som pratar på samma gång
· Flera saker som rör sig på samma gång
· När jag ska ta beslut om något, kan vara allt från att välja mellan två färger, maträtter, bakning, vad jag ska göra, vilken affär jag ska gå till, vilken tid jag ska göra något osv till (tex nu när jag ska skriva exempel här kan jag inte ens skriva exempel
· Svårt att bedöma avstånd vid tex "röriga" trappsteg, trottoarkanter, berg och skogsmiljö mm. Känner mig yr och vimsig.
· Svårt att hitta "rätt" ord och ta ut info från text jag läser, jag får läsa text om och om igen. Jag förstår vad jag läser men det är som om att det inte fastnar i min hjärna. Jag har svårt att återberätta vad jag har läst fast jag liksom förstår vad jag har läst men svårt att förklara vad jag har läst. Tex läsa recept vid bakning.
· Svårt att komma ihåg vad och när jag gjort saker i närtid, skriver jag inte upp i kalendern vad jag har gjort så glömmer jag bort och blandar ihop saker och dagar. Minns bra vad jag har gjort för länge sedan men saker som händer i närtid är svårare att minnas.
· Att ta in ny information och följa instruktioner tex skruva ihop en lampa från IKEA
· Vara i solen
· utan att kunna ta beslut om vad jag ska välja) viktiga beslut i alla fall.
· När vänner ringer och vill ses eller frågar om vi ska hitta på något jag känner att jag bara vill vara i fred hela tiden.
· Tankar om framtiden tex ekonomi, min framtid som människa, mina barn.
· Åka bil/buss
· Inbokade "fester" eller träff med vänner i kalendern (vet inte om jag vill/orkar ses den dagen och har svårt att säga nej)
· Svårt med balans vid cykling, blir osäker och känner mig yr av hastigheten känns som om jag cyklar i 100 km/h och att allt "svischar" förbi.
PSYKISKT
Psykiskt är det väldigt jobbigt jag har en ständigt inre konflikt med mig själv. Jag vill göra mycket mer saker än vad jag.
Jag har varit en person som tycker det är roligt att strosa i affärer, shoppingcenter, gå på konserter, gå på puben, vara på ställen där det händer mycket, resa, se nya ställen, träffa nya människor, sola, finnas till för alla andra, lära mig nya saker, jag har kunnat ha massor av saker på gång på en och samma gång utan att ta skada och behöva bli lidande, jag har jobbat mer än heltid samt tagit hand om mina 3 barn själv, jag har kunnat sköta mitt hem samt vardagen utan att ens reflektera över det.
Nu behöver jag säga nej och förklara både för mig själv och för familj och vänner på daglig basis att allt tar energi och att bara behöva ha den inre konflikten med mig själv tar energi från mig och när jag även behöver förklara för människor runt omkring mig om varför jag inte orkar blir det bara ännu värre för mig.
Jag mår inte psykiskt dåligt pga. psykisk ohälsa som i depression utan jag mår dåligt psykiskt då jag känner att min omgivning inte lyssnar på vad jag säger utan att jag måste förklara mig om och om igen! För mig räcker det med att jag själv måste leva och acceptera min situation och min ständiga konflikt med mig själv att sedan behöva förklara för min omgivning gör att jag får ännu mindre energi kvar till att orka andas resten av dagen!
VAD HÄNDER FYSISKT?
När jag har gjort för mycket en dag så känns det som om min hjärna svullnar och det känns som om den blir som en deg som gäser över i en degskål och vill komma ut genom mina öron. Det börjar pipa i mina öron och jag blir trött i mina ögon och det börjar "klia" i ögonen och jag börjar gäspa okontrollerat, jag får huvudvärk och inga huvudvärkstabletter hjälper. Lägger jag mig inte ner och vilar blir det bara värre och värre och tillslut klarar jag inte av att gå jag får då ont ända in i varje liten bloddroppe in i hela kroppen, skelettet och det är som om att hjärnan inte längre klarar av att styra min kropp. Jag kan liksom varken stå, gå, prata. Jag är så trött att varje andetag är en plåga. Det är liksom jobbigt att bara ligga ner och sova. Självklart försöker jag att leva ett vanligt liv och görs sådant jag mår bra, saker som jag mår bra av även om det tar på min energi är att umgås med vänner och familj som jag tycker om, att enstaka gånger tvinga mig att gå på fest och få sminka mig även om jag får ligga i en vecka efteråt och vara dålig och knappt klara av att höra tv eller bilarna utanför fönstret har ändo dessa timmarna gett mig glädje att för några timmar fått känna mig som en "normal" människa. För att orka med mitt vanliga liv med vanlig vardag kan jag inte utsätta mig för stress, jag behöver sova/vila varje dag mitt på dagen, jag behöver vara ensam större delen av dagen, jag behöver ha tyst omkring mig, jag vill inte ha saker inplanerade i min kalender utan ta dagen som den kommer och jag behöver ta promenad samt att jag behöver äta medicin för att inte ha huvudvärk.
Ja ni kära läsare en liten sammanfattning av mig hur mina tankar snurrar inom mig var eviga dag och jag har säkert missat mer än hälften...men så är ju mitt minne lika långt som i stunden. Men något jag vet är att jag vill leva ett värdigt liv och för MIG är ett värdigt liv att få gå till mitt arbete och självklart vill jag att mina 3 fantastiska tjejer ska få ett så bra liv som de bara kan, men jag ska ju tänka på vad JAG behöver för att orka leva och vara en bra förebild för dem med. Så då är det viktigaste i MITT liv att få börja arbeta igen!
Nästa måndag har jag möte med min arbetsterapeut från hjärntrumaenheten och jag har skrivit ett par sidor som jag vill att hon ska ta upp med min läkare där jag har dels har skrivit delar som jag skrivit här samt lite till och där jag motiverar till varför jag ska få börja jobba 25% från 1 oktober i år.
Ta hand om er
Kram
Malin
