Hjärntrauma
Idag är det 10 juni 2021 det har alltså snart gått 2 år sedan min olycka som hände den 18 augusti 2019. Dessa 2 år har vart väldigt jobbiga för mig och är väldigt jobbigt för mig fortfarande. Jag är fortfarande inte bra, jag har fortfarande mycket biverkningar från min olycka, inga biverkningar som syns fysiskt. Jag är fortfarande helt sjukskriven och det är stor sorg för mig, mitt arbete har vart min frizon tidigare där jag kunnat andas och släppa mina privata bekymmer, där har jag kunnat andas fritt och bara fått vara den glada person som jag egentligen har vart bakom alla problem som har präglats i mitt privatliv. Nu när jag har vart hemma har jag inte kunnat göra annat än att kunna tänka på alla jobbiga saker som präglar i mitt privatliv plus att jag har fått denna förbannade vidriga olycka på mina axlar med. Vissa dagar undrar jag varför jag inte kunde dött den 18 augusti 2019, då hade jag sluppit alla dessa vidriga bekymmer, biverkningar och att slippa behöva förklara mig hela tiden. Vissa dagar känns det som att livet inte är värt att leva överhuvudtaget, vad är egentligen meningen med livet? Har jag inte redan kämpat tillräckligt mycket? Det som gör att jag orkar kämpa på är mina 3 underbara tjejer Malou, Meja och Miranda. De är mina 3 guldklimpar i livet utan dem vet jag inte om jag ens hade orkat kämpa under dessa 2 år.
Jag har gått på hjärntraumarehab sedan olyckan hände och gjort flertalet utredningar, minnesträningar, övningar osv och gjort vissa framsteg och det är bra, jag vet att jag ska vara glad över dessa små framsteg men det är inte lätt när jag inte längre klarar sådant som jag tidigare har tagit förgivet sådan som de i min omgivning tar förgivet och eftersom det inte syns fysiskt på mig har omgivningen svårt att förstå hur mycket energi ALLT tar för mig. Jag har själv väldigt svårt att acceptera detta, men jag behöver göra det, jag behöver programmera om mig själv och lära om mig själv att göra allt sakta, göra en sak i taget. Allt jag gör tar energi, för att ni ska förstå vad som tar energi kommer jag nämna några saker som tar av min energi här: tänka, prata, klä på mig, vakna, titta, duscha, tvätta håret, borsta tänderna och håret, bädda sängen, planera dagen, äta, laga mat, dricka, skriva, städa, se på tv, ljud, läsa, åka bil, promenera, dessa saker är bara lite av de vardagliga sakerna som jag i stort sätt behöver göra mer eller mindre varje dag och att bara göra dessa saker gör att jag är helt slut som resulterar i att jag behöver sova 1-2 timmar på dagen oftast får jag molande huvudvärk varje förmiddag. Sen ska jag lägga på att jag ska besöka arbetsplatsen, träffa vänner, umgås med familj, göra ”roliga” saker, besöka matbutiker, handla kläder eller andra varor och kanske andra saker som jag inte kommer på just nu. Och i framtiden ska jag börja arbeta till en viss grad, förhoppningsvis kommer jag klara av att börja arbeta 25% under hösten 2021 och mitt mål är att en dag komma upp till 50% dit är det väldigt långt kvar, det vet jag, men det är mitt mål. Jag vet att jag aldrig kommer klara av att arbeta 100% igen och jag börjar väl acceptera det samtidigt som jag har pratat med min läkare och sagt att för mig är det viktigare att arbeta och klara av de vardagliga sakerna och då välja bort ”fritid”, för mig är det mer värt att kunna arbeta och sen behöva sova hela eftermiddagen än att umgås med människor bara jag kan få känna mig delaktig i samhället igen!
Att bli bjuden på fest eller att planera saker är väldigt stressigt för mig och tar energi för mig med, jag vet ju aldrig om jag kommer att orka detta när den dagen kommer. Jag vill inte ha saker inplanerat i min kalender utan behöver gå på dagsform. Det handlar inte om att jag inte vill göra saker men det blir så stressigt och tar sådan negativ energi för mig när jag behöver gå och tänka på denna tillställning hela tiden och jag blir alltid så besviken om jag behöver ställa in för att jag helt enkelt inte orkar. Ibland orkar jag gå på fest och de gångerna är så värt för mig att få gå på fest, jag får för en stund känna mig glad och ”normal”, jag vet att jag får ta sviterna flera dagar efteråt men det är det värt för de timmarna jag får skratta och vara glad väger upp de dagarna som kommer.
Jag blir mer frustrerad de dagarna när jag får bakslag för att jag bara har gjort vardagliga saker som tex duschat, pratat i telefon, vart på rehab, lagat mat, tagit en promenad. Dessa dagar när jag får sådan huvudvärk att det känns som hjärnan håller på att komma ut genom öronen och ögonen, värken i kroppen gör ont ända in i bloddropparna, benen är så trötta att jag knappt kan stå, att andas är jobbigt, att bara finnas till så jobbigt. Jag kan inte ens förklara hur trött jag är dessa dagar, jag är liksom så matt, orkeslös, urkalkad…inga värktabletter hjälper. Då gråter jag bara, ingen av er ser mig dessa dagar, det är bara Miranda som har sett mig dessa dagar. Ingen av er kommer någonsin se mig i detta skick men det är så mina dagar ser ut vissa dagar under dessa 2 år som har passerat. Jag har tidigare pressat mig och tvingat mig att göra saker som jag egentligen inte orkat, men nu säger jag ifrån för jag orkar inte längre jag har nu förstått att min hjärna bestämmer och jag har nu förstått att ju mer jag pressar mig desto längre kommer det ta innan jag en dag kommer klara av att faktiskt kommer klara av att arbeta 25%.
Min hjärna klarar inte av att sålla ut vad som är viktigt och oviktigt längre utan den tar in allt, som ett exempel är att om jag sitter i en bil tillsammans med någon och personen samtidigt pratar så vet jag inte vad jag ska fokusera på är det samtalet eller alla bilar och allt annat som är utanför fönstret. Medans en person som kan sålla ut vad som är viktigt och oviktigt kan både åka bil och samtala på samma gång.
Ljus är jobbigt när jag blir trött eller får huvudvärk. Ljud är jobbigt mer eller mindre hela tiden. Svårt att koncentrera mig på en sak när det är ljud som stör i bakgrunden, kan vara allt från att läsa en text, föra ett samtal med en person, se ett program på tv, skriva text. Ljud utomhus är jobbigt tex när jag går promenad. Jobbigt och ansträngande att gå promenad med annan person, går bättre att gå ensam då kan jag slappna av lättare för då behöver jag inte fokusera på vad den andra personen pratar om undan endast fokusera på varje steg jag tar.
I bilen kan jag inte ha radio på, kan inte koncentrera och fokusera på körning och radio är på eller om någon passagerare pratar, tappar fokus på trafiken och blir nervös. Kör sällan bil, kör endast om jag känner att jag är ”klar” och ”pigg” samt korta sträckor. Hjärnan svullnar och trycker på känns som den kommer ut genom öronen som en deg som jäser över i en bunke.
Ta hand om er!
